madeleineringh

Hej!

Klockan har nu börjat krypa sig på småtimmarna, ögonlockarna blir tyngre, och ännu en måndag har öppnat sina dörrar. Och vad är inte bättre att börja veckan med om inte ett ärofyllt gästinlägg.

Själv är jag en väldigt oerfaren bloggare, eller kanske borde jag säga att en bloggares oskuld är tagen, för det är faktiskt sanningen. Det här är första gången!

Så vad skriver man om i en blogg?

Dagen började iallafall som vanligt med att min trogna vapendragare och rumskompis Johan slår i tån i soffan och därefter dunkar igen ytterdörren efter några sekunders chippande efter luft och ett tapert försök att få bort smärtan från foten. De första veckorna var jobbiga, men på något vis har det, precis som allt annat här i Oslo, blivit till vardag. Denna vardag som alltid lyckas krypa ifatt en. Jag som lämnade lilla Ulricehamn just för att komma bort från den otäcka känslan att känna att det är söndagsångest på söndagskvällen, att man räknar ner dagarna till helgen och att jobb alltid  väntar bakom nästa knut. 

Det skedde även lite på jobbet idag. Som vanligt ståendes bakom kassan, spanandes efter söta tjejer eller oryddade bord, var jag i mina egna tankar. Hux flux dyker ett helt gäng ölsugna fotbollssupportar upp och jag ser chansen till att tjäna ihop lite extra dricks. Fixade till min nysnaggade frisyr, la in lite extra charm samtidigt som jag drog några skämtsamma kommentarer till några skäggiga män med hemstickade supportertröjor. 30 minuter och tjugo öl senare börjar glasen ta slut samtidigt som min dricksskål fylls med mynt. Jag tänker: Shit, jag är grym, men jag behöver mer glas! Tittar åt höger, ingen som kan hjälpa mig, tittar åt vänster, ser ingen där heller (förutom en helt slutkörd Madde=)) och ser samtidigt chansen till att få hjälp med glaspåfyllningen försvinna. Jag tar därför saken i egna händer och låter situationen bära eller brista.
När jag kommer tillbaka lägger jag inte bara märket till att det står en söt tjej vid salladsbaren och luktar på en av dressningarna, utan att min dricksskål är borta! Någon har alltså stulit mitt glas med alla välförtjänta mynt som jag kämpat ihop medan jag varit och hämtat glasen. Förgäves vandrade jag ut bland alla människor utan framgång. Det var bara att börja på ny kula. Jag har iallafall lärt mig en läxa idag.

Jag vet inte om det här inlägget blir för långt för er läsare, men jag skriver väl på till ni somnar. Det är ju trots allt inte varje dag man får den här chansen.

Helgen har även den varit ganska händelsefull. Fredagskvällen blev till en överraskningsfest för vår lilla kära Madeleine. Med fulla bålglas och fulla arbetskollegor fick Madde en kväll hon inte hade räknat med. Jag hoppas att alla som var där hade en toppenkväll, för det hade jag. Alla skandaler som ägde rum under kvällens gång går under det fina ordspråket: What happens in Jessheim, Stays in Jessheim. Dock kan jag sticka ut med en liten smaskig rubrik:

"Endast två av tjugo vaknade upp i lägenheten där festen ägde rum. Vilka det var hålls internt"

Nu är det bara några timmars sömn innan det är dags att jaga ny dricks och nya oryddade bord, och kanske, ja kanske får ni se mig här igen. Tack Madde för en toppenfest och tack för dessa rader. Mitt namn är Anders och jag tackar för mig.

På återseende.
/Sellan